20 oktober tvåtusenåtta - för mycket känslor
blir blött, speciellt när det gäller känslor.
Jag råkade ut för det nyss faktiskt, jag har försökt få tag i killen jag gillar
i sisådär sju till åtta timmar och man får inge respons från honom och
man blir orolig. Och jag är lite som en hönsmamma när det gäller mina
vänner eftersom jag gillar dem otroligt MYCKET, de vet inte hur mycket
de är värda, de är min familj utan att dem vet om det. När de behöver
hjälp så finns jag här och när jag behöver hjälp så vill jag att någon av
alla i familjen lyssnar ordentligt, där har vi en som gör det som verkligen
vill att jag ska må bra och det är underbart men jag hatar att berätta
massor med saker och han vet mycket väl om det eftersom jag gillar inte
att betynga människor med mina problem samt mina bekymmer, de ska
inte behöva må som mig om jag mår dåligt, jag vill att de ska må bäst.
Anyways, uhm, jag ringde den här killen och han ringde upp mig för en
halv timme sedan typ och när jag hör hans röst så rann det över kanten,
det tippade över bägarens kant och jag stört bölade på en gång.
Han trodde att jag låtsas snyftade och bara "jag hör inte vad du säger
mischa, speciellt inte när det låter som att du låtsas snyftar." Då blev
jag sårad, djupt sårad... uhm, jag svor åt honom och slängde på luren
i örat på honom och kastade mobilen i sängen och han ringde lika fort
upp igen och frågade hur jag mådde. Jag grät, jag grät ännu mera och
han kände sig som en idiot rent ut sagt, han sa att han var dum i huvudet
som trodde att jag låtsas snyftade i telefonen och bad mycket om ursäkt.
Man kunde knappt höra mitt svar på hans fråga om hur jag mådde:
vad tror du, hur jag mår? det här är andra gången jag gråter för
någon typ och jag vet inte hur jag ska hantera detta...
Sedan så pratade han och jag avbröt honom:
nej, eller... jag vet inte, jag är inte i det här skicket i vanliga fall,
jag vet inte hur jag ska göra eller vad den andre ska göra! och...
ne, jag tror inte du kan göra något för du sårade mig djupt nu...
Det man får tillbaka är ett förlåt.
Jag kan säga på en gång att jag vet inte vad jag ska göra eller hur man
ska göra när jag börjar gråta, I have no freakying idea! Okej, de
människor som har hört/sett mig gråta: Sam (f.d. kompis) och min
mamma har sett mig gråta en gång, en enda gång. resterande gånger
har jag gråtit i min ensamhet i mitt rum utan något som helst problem, jag
har ju vart hemma själv. Det är liksom så jag lever, jag "bor" hos mamma.
Jag har ett eget rum, jag har gratis el, jag får gratis mat och jag har tak,
vad mer kan jag begära? Jo, uppmärksamhet, jag får lite uppmärksamhet
vid matbordet - oftast består det av påminnelser som städa rummet, gör
det, gör det, glöm inte det, fixa det där. Det är nästan som askungen, fast
jag borde inte klaga, jag får gratis mat, plats att sova, tak, värme och el.
Jag borde bli mer hjälpsam än vad jag redan är, borde ställa upp mer.
Ett löfte som jag ska fullfölja:
Vara mer hjälpsam i hemmet och inte se så negativt på tillvaron.
'til we meet again
Michelle
