michelle

det var skönt att få säga det man kände igår. Underbart faktiskt... fast...
jag har fått en såndär känsla som man inte borde få när man har sagt
vad man känner för människan och hur man tycker samt tänker...
this is totally new for me... god, what have I done?

---

okej, faktiskt så ska man ringa min mormor nu och kolla hur långt
hon har kvar denna jobbdag på jobbet och kolla om hon kan sedan
hämta mig så att jag kan låna hem hennes TVÅ polaroidkameror...
fast, jag tror jag bara tar ena men man blir faktiskt sugen på att låna
båda två? jag måste även köpa film till den/dem från polaroids egna
hemsida eftersom jag tror inte att jag kommer iväg till butiken som
finns vid globen någonstans...
-fudging hell, här ska det egentligen ligga en bild på vart butiken
ligger från eniro.se men min blogg vill inte lägga in den bilden-

---

Du borde passa dig! Det finns annat folk som vill mig något som troligen
kan vara mycket bättre än dig, så passa dig du waldermar! ;D


Idag ändrar jag mitt sätt att skriva, det kommer inte finnas överdrivet långa
rubriker, jag kommer troligen korta ner mina inlägg sååååå mycket så att
ni kommer att bli chockade! Ni kommer inte fatta att det är jag som skriver
även om jag vet att det finns några där ute som gillar hur jag skriver, tyvärr
man kan inte hålla traditionen hela tiden... någon måste bryta den.

---

Igår:
DU borde inte ha dåligt självförtroende! (inge namn nämns på grund av
att jag kanske inte får) men gud... du om någon borde inte ha det! ;)

---

Jag gjorde absolut inget igår förutom att skriva till en ny människa på msn.
Jo, tittade på nightmare before christmas och lyssnade på soundtracken
till den filmen. men typ inget annat, men jag hade värsta wierda drömmen
i natten som var... Det går inte ens att beskriva drömmen med ett ord för den
är liksom för wierd, vänta lite jag har visst sagt ett ord för beskrivning: wierd.

Ibland blir det så att bägaren tippar över, år är det extremt jobbigt för allt
blir blött, speciellt när det gäller känslor.

Jag råkade ut för det nyss faktiskt, jag har försökt få tag i killen jag gillar
i sisådär sju till åtta timmar och man får inge respons från honom och
man blir orolig. Och jag är lite som en hönsmamma när det gäller mina
vänner eftersom jag gillar dem otroligt MYCKET, de vet inte hur mycket
de är värda, de är min familj utan att dem vet om det. När de behöver
hjälp så finns jag här och när jag behöver hjälp så vill jag att någon av
alla i familjen lyssnar ordentligt, där har vi en som gör det som verkligen
vill att jag ska må bra och det är underbart men jag hatar att berätta
massor med saker och han vet mycket väl om det eftersom jag gillar inte
att betynga människor med mina problem samt mina bekymmer, de ska
inte behöva må som mig om jag mår dåligt, jag vill att de ska må bäst.

Anyways, uhm, jag ringde den här killen och han ringde upp mig för en
halv timme sedan typ och när jag hör hans röst så rann det över kanten,
det tippade över bägarens kant och jag stört bölade på en gång.
Han trodde att jag låtsas snyftade och bara "jag hör inte vad du säger
mischa, speciellt inte när det låter som att du låtsas snyftar." Då blev
jag sårad, djupt sårad... uhm, jag svor åt honom och slängde på luren
i örat på honom och kastade mobilen i sängen och han ringde lika fort
upp igen och frågade hur jag mådde. Jag grät, jag grät ännu mera och
han kände sig som en idiot rent ut sagt, han sa att han var dum i huvudet
som trodde att jag låtsas snyftade i telefonen och bad mycket om ursäkt.
Man kunde knappt höra mitt svar på hans fråga om hur jag mådde:

vad tror du, hur jag mår? det här är andra gången jag gråter för
någon typ och jag vet inte hur jag ska hantera detta... 
Sedan så pratade han och jag avbröt honom:
nej, eller... jag vet inte, jag är inte i det här skicket i vanliga fall,
jag vet inte hur jag ska göra eller vad den andre ska göra! och...
ne, jag tror inte du kan göra något för du sårade mig djupt nu...
Det man får tillbaka är ett förlåt.

Jag kan säga på en gång att jag vet inte vad jag ska göra eller hur man
ska göra när jag börjar gråta, I have no freakying idea! Okej, de
människor som har hört/sett mig gråta: Sam (f.d. kompis) och min
mamma har sett mig gråta en gång, en enda gång. resterande gånger
har jag gråtit i min ensamhet i mitt rum utan något som helst problem, jag
har ju vart hemma själv. Det är liksom så jag lever, jag "bor" hos mamma.
Jag har ett eget rum, jag har gratis el, jag får gratis mat och jag har tak,
vad mer kan jag begära? Jo, uppmärksamhet, jag får lite uppmärksamhet
vid matbordet - oftast består det av påminnelser som städa rummet, gör
det, gör det, glöm inte det, fixa det där. Det är nästan som askungen, fast
jag borde inte klaga, jag får gratis mat, plats att sova, tak, värme och el.
Jag borde bli mer hjälpsam än vad jag redan är, borde ställa upp mer.

Ett löfte som jag ska fullfölja:
Vara mer hjälpsam i hemmet och inte se så negativt på tillvaron.

'til we meet again
Michelle

Jag vaknar utav kyla i mitt rum... that ain't good...
Man tar på sig grejorna, går ut till köket, du vet det vanliga.

det var ovanligt varmt imorse på vägen till bussen
men fortfarande var det blött på bänken i busskuren
så det var bara att stå som man har gjort resterande
veckan... Väl på bussen tog man fram tjockisboken
för Historia och läste vidare på Antiken Grekland&Rom.
Sedan när man kom till skolan kom man på att man
även hade engelska förhör så det var bara att plugga
på det när man inte var med på idrotten. Jag kunde
inte gå till Luna Gallerian här i Södertälje så jag fick
sätta mig och läsa om vätska och lämna in en liten
sammanfattning om vätska, vilket gör att jag kan allt
och lite till om vätska nu och jag visste redan rätt
mycket om vätska innan så det var piece of cake!
När man väl hade gjort det så satte man och läste
på orden och stretchade så mycket som det gick.
My bummuscles are irritating me so damn much!
påminn mig att aldrig dansa streetdance i jeans
samt att dansa lite oftare så att det inte blir sex års
paus i mellan varven!

Väl efter idrotten så var det lunch i en timme och tio
minuter... sitta i cafeterian under massa origami birds
med en 7up i handen och läsa historia...

Sen samhällskunskapen, alla hoppade på mig för
det mitt parti skulle framföra enligt ett papper...
Så jag hade typ 31 kompisar emot mig och det
kändes som att man hade en strålkastare på sig när
man skulle säga varför man inte var på den punkten
som alla andra fem partier var när det gällde skatten.
och de andra som var i mitt parti hjälpte inte mig så
de typ offrade mig till alla andra, snällt *skratta*

Sen kommer engelskan, vem använder ordet ättlingar
i engelskan i vardagliga samtal? typ ingen ungdom.
och vill du veta en sak? min mobil kan inte ens stava
till ordet så jag skrattade jätte mycket åt det när jag skulle
skriva till max så kunde jag inte skriva det så jag fick ta
bokstav för bokstav, det var lite kul...

Sen kom den förbannade historian... provet gick åt helvete.
finns inget mer att säga om det, jag hade pluggat på ex.
filosoferna så att jag kan de baklänges (nästan) och så
dök det inte en enda fråga om filosoferna ens... fatta vad arg
man blev! Men så fanns det en sida som hette Räddningsplankan,
där skrev jag om filosoferna så vi får väl se vad som sker,
hoppas jag får ett G på provet iallafall, jag gillar inte historia så...

Sen kommer man hem och man somnar och väcks av
att dörrklockan ringde på vid klockan 18.00 och man gick
och öppnade dörren och där stod hon... henne som jag har
väntat på hela dagen, Annette. Det blev kramkalas i fem minuter
och sedan så gick vi in och pratade. Hon är dock lite annorlunda
än vad man är van vid sen sist man såg henne...

'til we meet again
michelle

Imorse vid kvart i åtta satt man i Telge Akuten och väntade
på att man skulle få träffa läkaren Svetlozar Popov för att göra
ett test för diabetes. Kvart över åtta så ropar de in mig och
jag går mot rummet där han är, halv vägs dit kommer han med
ett papper och ber mig gå till provtagning för att ta ett blodprov.
Jag går dit och de säger att jag ska sätta mig på den stolen de
har... gud vad det luktade sjukhus för att vara ett icke liknande
sjukhus, anyways. Jag sätter mig där på stolen och de säger
att jag ska ta fram långfingret på vänster hand och sedan tog
det bara någon minut innan man fick svaret...

Väl tillbaka till rummet så frågar han om jag har ätit frukost vilket
jag har gjort och han sa "jaha... ditt blodsocker är väl okej men det
hade vart lite bättre om det hade vart lite högre tanken på att du har
ätit frukost... men men... du har inte diabetes, vilket är tur." och då
blev jag glad inombords, så nu sitter man i skolan med ett plåster
på långfingret och ska jobba vidare på tidningsomslaget.

'til we meet again
michelle