michelle

En rubrik ska få folk att vilja läsa hela "artikeln" eller hur?
Nästan som att sälja sig själv? "Läs mig! Jag har något
du inte vill missa! Hallå, har du missat mig eller?"
Det är ungefär det jag vill få nu med hjälp av den här
rubriken som jag har valt. Livet är ett jävla pussel.

Precis nu, just i denna sekund pågår en "het" diskussion.
En diskussion om vad som har hänt, något som man inte
kan radera ut. Det flesta minnena går att bara radera,
nästan som att radera en dålig låt eller en ful bild på sig
själv från hårddisken på ens dator genom att markera den
och trycka på "Delete", ungefär det skulle nog jag och den
här människan behöva just nu... Vi har med andra ord
vart med om för mycket för att bara markera och trycka på
"delete"-tangenten, även om vi inte ens har träffats!

Har ni någon gång fått den där underbara känslan om att
vara "beroende" av en person, du vet, smsa den personen,
chatta eller ringa den, bara för att få minsta lilla kontakten
med den? Ringa brukar vara den bästa alternativet för att
få den där kicken för att klara av max ett dygn... men om
inte personen i fråga kan så får helt enkelt nöja sig med
sms eller i värsta fall chatt via msn. Tyvärr har jag sån himla
STOR erfarenhet av detta att jag hatar... förlåt mig, ogillar
vädligt starkt den egenskapen hos mig och det suger!

Mina vänner är som... *tänka* diamanter. Om inte ännu
värre, droger. Vissa är lite grövre, vissa är som någon
sorts partydrog och vissa är en liten sängfösare. Och
självklart finns de dem som är mitt emellan vissa kategorier.
Men just de här "drogerna" som är farliga, som man blir
beroende av så himla lätt, gör så att man måste ta dem
varje dag, helst innan man går och lägger sig. genom att
ringa dem och prata på sent in på natten. Det var, snarare
är, så det är fortfarande med honom som jag kom i kontakt
med på Helgon.net en natt hemma hos en av mina kompisar
då vi var lite skumma på isvatten. Jag kan bara inte trycka på
knappen för att radera ut honom... Jag nästan plågar mig själv.

Om man ser vännerna som sina droger som man måste få
sin "dagliga dos" av någon gång under dagen, vissa varje dag,
vissa flera gånger om dagen, andra någon gång i veckan och
i värsta fall någon gång om månaden. Tänk dig att din favorit
"drog" som du nästan MÅSTE ha varje kväll innan du går och
lägger dig slutar att ge dig doser, inte så att du inte får "kickar"
utan att den vill inte ge dig något. Den vill att du lägger av, för gott.
Att du ska bli frisk... den känslan är hemsk och det är den känslan
jag går igenom just nu med människan som ångrar bittert vad
den har gjort...

"Om jag har nått att säga till om, då ska du dansa på min grav."

Enligt mig, av mina egna erfarenheter, är livet som ett pussel.
Det finns bitar som passar ihop, och de bitar som helt enkelt
inte passar ihop... det är då de kommer i fel ordning.

När man var liten blev man glad när bitarna passade ihop med
varandra och allt rullade på tills man greppade tag i en pussel-
bit som inte passade ihop, vilket ledde till att man pressade och
pressade och pressade... tills den satt där, omatchande och då
som först insåg man att man har gjort fel. Man tar tag i de två
omatchande och börjar dra... man får en liten smärta i händerna
för att det gör så ont för de omatchande pusselbitarna att gå isär
igen, de var ju inte ämnade för varandra att vara tillsammans så
varför ska man få den där dumma känslan komma fram då?
Det är så det känns, känslor. När man gillar någon/något och den
inte gör det tillbaka, då gör det ont... det kan göra extremt ont...
Och när man väl har fått loss dem två som satt så tajta då lägger
man den ena åt sidan, ibland så pass åt sidan att den försvinner.
Den bara försvinner någonstans, där ingen vet vart den är. Den är
helt enkelt vilsen och kommer troligen aldrig bli återfunnen. Och
det är helt enkelt bara att acceptera det, tyvärr... Men man fortsätter
att lägga sitt pussel så att det blir klart någon gång, men oftast det
här pusslet jag pratar om blir aldrig klart. Man pusslar på det är
pusslet hela sitt liv, man börjar när man födds och slutar när man
dör. Mitt emellan så går det lite fel och då är det de där två pussel-
bitarna som jag pratade om innan som strular till det, ibland så
känns det som ett ryck av ett plåster, en liten kort nästan smärtfri
känsla, och ibland känns det så hemskt att elva dagar känns som
mer än ett litet år som brukar passera så fort förbi...

Jag är nästan fortfarande i början av mitt pusslande och kommer
fortsätta ett bra tag till innan jag når mitten av den färdiga bilden...

Michelle